Dokumentären väckte så många tankar inom mig. När den började närma sig slutet var jag för upptagen med att fundera över alla frågor att jag helt glömde bort att titta. Men något måste ha varit sorgligt.
Jag kände igen mig i en del i filmen. Flytten, framförallt. Filmskaparen, Doug Block, sa inte så mycket om hur det kändes att se ett helt liv nedpackat i lådor men bilderna var så talande. Tomheten. Otryggheten. Avskedet.
Många tankar gick till min farbror som för ett par år sedan började nysta i sin relation till sina föräldrar och blev deprimerad. Han kämpar fortfarande, men mår dåligt. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra, och att jag hade gjort mera.
Jag tycker själv att jag har en bra relation till mina föräldrar, fast bättre till mamma än till pappa. Men frågan är vad de har för relation till mig? Jag tvivlar inte en sekund på deras kärlek till mig och mina syskon, det har jag aldrig gjort och kommer aldrig behöva göra. Jag känner mig såpass trygg i mitt förhållande till dem att jag känner att jag kan prata med mamma om vad som helst. Jag gör det inte, men jag vet att hon vill att jag ska göra det och det är det viktigaste. Men är den tryggheten ömsesidig? Vad kan en förälder anförtro sitt barn och kanske ännu viktigare: vad vill vi som barn bli anförtrodda av våra föräldrar? Om de skulle blotta sitt innersta för mig och visa sig ha samma svagheter som jag själv, skulle detta äventyra den trygghetsroll de i mina ögon innehar? Vill jag i själva verket inte att mamma och pappa ska vara sig själva? Om valet skulle stå mellan trygghet och ärlighet, skulle jag vackla?
No comments:
Post a Comment