Avsaknad av röd tråd

Booyah! Känns skönt att ha lyckats skrapa ihop till ett VG i Litteraturvetenskap, även om jag försökt intala mig själv att det inte spelar någon roll. Men sen är jag ju hemskt rädd för att misslyckas också, något Jim och jag pratade om igår natt. Eller egentligen var det bara jag som pratade, Jim ställde mest upp med ett öra eller två.

Den här veckan har jag börjat jobba så smått, och hittills måste jag erkänna att det finns en sak som gör mig frustrerad. De två somrarna jag har arbetat på Ericsson har jag varit anställd som detaljplanör. Den tjänsten kunde jag dock inte få i sommar eftersom man fr o m i år var tvungen att ha truckkort. Senast i måndags blev jag tagen lite avsides av min förra arbetsledare och han beklagade att de inte kunde anställa mig i år igen eftersom jag gjort ett så bra jobb tidigare somrar, han förklarade vidare att anledningen till att de inte kunde göra något åt saken var för att det bestämts att man var tvungen att ha truckkort för att få köra truck. Fine. Måste man ha truckkort så måste man, tänkte jag. Nu har det dock visat sig att en av killarna de anställt till den tjänsten istället för mig inte alls har något truckkort. Detta gör mig hemskt irriterad men framförallt osäker. Jag har tyckt att jag har gjort ett bra jobb, och även andra har verkat nöjda med min insats. Men sådana här händelser får en ju verkligen att tvivla. Oh well, jag ska väl bara vara tacksam att jag har ett jobb egentligen (ett jobb som ger mig 146,47 kronor i timmen plus OB och 13 % semesterersättning). Nu hör det dock till min person att gnälla över det mesta.

Och glädjemaskinen brummar på. Jag (ett vi kanske är mer passande egentligen) har slipat bort rosten och sprayat över fläckarna så nu ser den helt vit ut på håll. Jag måste dock medge att det här med att blästra inte riktigt var min starka sida. Sanden flög åt alla håll och kanter, men mest in i mina ögon. Nog sagt.

Nästa fredag är det bröllopsdags. Jag och övrigt kvinnfolk i familjen har blivit ombedda att sjunga och det ska vi också göra. Jag hatar egentligen att bli uppmärksammad i stora, främmande sällskap men lyckligtvis har jag och lillasyster så gott som identiska sångröster så jag försöker inbilla mig att vi på något sätt smälter ihop och att jag därför inte hörs. Jorå.

Efter att ha sett Ils lovade jag mig själv att aldrig mer gå på bio. Det löftet bröt jag för ganska längesen. Två gånger bara den här veckan. I måndags såg jag Pirates of the Caribbean: At World's End och igår Death Proof, för andra gången. Den förstnämnda filmen var apkass, den sistnämnda har jag sett två gånger på bio, ovan nämnda löfte till trots. Det enda som var bra i Pirates var att Chow Yun-Fat inte hade lösskägg. Det ska han ha lite cred för. Death Proof var till skillnad från den andra filmen inte någon plåga att se. Faktum är att jag har lett mig igenom den båda gångerna jag sett den. Dessutom har jag blivit kär i filmaffischen:


Nu är det visserligen inte riktigt samma affisch som hänger på Filmstaden, men snygg är den likväl.

Övriga bilder från den tid som flytt:

Jim gav mig mina nya favoritstrumpor.


Barnet. Alltid sötast.

Nu ska jag lämna det här spretiga inlägget åt sitt öde och gå och dammsuga istället. Taa!