Skräddaren säger nej (till flytt)

Jag har bestämt mig för att bo kvar. Jim blev nöjd med mitt beslut, likaså jag.

Annas senaste inlägg fick minnen från min barndom att bubbla upp. Bra minnen, sådana jag har flest av. Jag kom att tänka på den enorma trygghetskänslan som infann sig varje (nåja) kväll när jag precis gått och lagt mig. Jag har så länge jag kan minnas haft väldigt svårt att somna vilket, när jag var liten, resulterade i diverse lekar involverande prinsar, prinsessor och skuggfigurer. Dessutom pillade jag i min rastlöshet sönder tapeten, men det hör inte hit. Hur som helst brukade jag ofta ligga och lyssna på mammas och pappas prat från nedervåningen. Min pappa har en stämma som tendenserar att alltid höras, oavsett vilken ljudnivå han försöker hålla. Och han har aldrig direkt bemödat sig att vara extra tyst av hänsyn till sina sänggående barn. Men iallafall. Denna stämma i kombination med min moders brukade (och brukar fortfarande) ofta resultera i glada skratt och det är dessa tillfällen som utgör mina absoluta favoritminnen från barndomen. Alla de nätter jag legat vaken och lyssnat på mammas och pappas skratt från nedervåningen. En verklig känsla av trygghet.